postmodern vadå?

Japp, jag tycker den här videon är påtagligt bättre än den förra (som jag la upp enbart för skojs skull)

Svenska kyrkan är en territorialt organiserad kyrka. Det har varit ett väldigt effektivt system för evangeliespridning sedan medeltiden. Men det hände något på 18-1900-talen, industrialisering, urbanisering och sekularisering. Svenska kyrkan har under 1900-talet profilerat sig som en folkkyrka, men det begreppet är vitt och svårt att förstå. En viss begränsning om begreppets teologiska innebörd blir då nödvändig. Jag tar framför allt fasta på Einar Billing, men lägger även krut på Gustaf Wingren, Karl-Manfred Olsson och Ragnar Persenius. Det är även de som jag hittills (helt ovetenskapligt gissar jag) uppfattar som gräddan av folkkyrkoteologi (borträknat Olsson som jag inte så mycket till övers för som helhet, även om han har poänger).

Mission-shaped Church är en rapport från Church of England där man tar tag i de strukturella förändringar som samhället genomgått, inte minst, de senaste 30 åren. Sen tittar man på vad som redan görs av nytt arbete och hur man kan tänka sig att det ska fortgå nationellt och i alla församlingar.

Vad jag försöker göra i uppsatsen är att rita upp grundläggande teologiska tankar som tongivande folkkyrkoteologer fört fram och sedan jämför jag det med grunddragen i Mission-shaped Church. Vad jag försöker göra är helt enkelt att se om det teologiskt går att kombinera folkkyrkotankar med Mission-shaped Church.

Svaret blev: Ja.

Läs gärna uppsatsen som är i okej längd och läsbarhet, tycker jag själv (och jag är rätt kritisk mot mig själv).

En missionsformad folkkyrka

Självklart har det varit trubbel i flytten, om du själv hanterar din wordpress-installation se till att alltid hålla stenkoll på att det är i rätt textkodning som allt sparas…

I övrigt så är terminen i full fart igen och examensarbete ska skrivas, denna gång kommer jag återvända till Mission-shaped och folkkyrkan för att göra en annan form av genomgång och analys. Ska bli spännande och mer detaljer kommer att dyka upp här efterhand.

Daniel Astgård på bloggen tro & tänk skrev en rolig sak om min C2 uppsats från i våras, apropå att jag skrev om Mission-shaped och Bo Giertz i samma uppsats:

Det är lite som att sätta en jetmotor på en Ferrari

Technorati Tags: Bo Giertz, Daniel Astgård, Mission-shaped Church, Tro&tänk

Som bekant har besöken vid huvudgudstjänsten i Svenska Kyrkan minskat markant under de senaste årtiondena, t.ex. så var under 1990: 9 014 636 gudstjänstbesök. Men 2006 var det 5 521 922! Det är en minskning med 3 492 714!!! Det är en enorm summa!

Var är paniken? Var är frågorna om varför inte fler går i kyrkan? Vill vi inte att fler ska gå i kyrkan?

Läste en artikel från allelon.org av Sally Morgenthaler om “Worship as Evangelism” länkat från Tro & tänk, intressant läsning om varför det inte räcker med att göra en häftig gudstjänst för att folk ska gå i kyrkan.

Hon skriver om de gånger hon upptäckte fungerande evangelisation i kyrkor hon besökte:

I dug a little deeper when that happened. Invariably, I found another value at work behind the worship production: a strong, consistent presence in the community.

Intressant va? Varför är det då inte så att vi får fler gudstjänstbesökare i SvK när vi så ofta har stark närvaro i samhället?

Har vi alltid stark närvaro?
Bara för att det finn diakoner, församlingsassistenter och präster (mfl förstås) som gör fantastiska arbeten med människor betyder inte det att det alltid når fram så mycket som det kanske finns potential för. Det blev mycket “kansken” i meningen men det är viktigt att inte underminera det fantastiska arbeten som oerhört många anställda i kyrkan gör. Frågan är bara på vilket sätt har vi närvaro i samhället? Det kanske finns rum för utveckling och reflektion?

Bygger närvaron helt på de anställda?
En del av den reflektionen kanske handlar om just detta, finns det till exempel frivilliggrupper av olika slag som gör en praktisk skillnad i människors liv? På många håll finns det sådant och man kanske skulle våga expandera det mer? Vilka olika sammanhang når man ut i med sin närvaro?

Hur ser vi på våra “verksamheter”
Ör gudstjänsten på söndagen själva hjärtat i församlingen så som det är tänkt? Om det går 2-10 personer så skulle jag nog vilja antyda att det inte är fallet. Man kanske behöver fundera kring hur de olika verksamheterna hänger ihop och framför allt kanske över hur man motiverar dem utifrån ett församlingsperspektiv där Kristus missionbefallning är och bör vara central.

Sen har vi de kyrkor som profilerar sig starkt och därmed drar rätt mycket folk, Morgenthaler skriver om megakyrkor i USA:

Having excelled at making theirs the best churched experience on the market, they were perfectly positioned to absorb the windfall of disgruntled attendees from dwindling mainline congregations and failed, contemporary start-ups.

Det blir lätt en illusion om man får många kyrkobesökare, att allt är som det ska i denna kyrka. Frågan man behöver ställa sig är ju vilka man drar till kyrkan, de som inte gått i kyrkan förr eller/och de som redan gått mycket i kyrkan men inte funnit sig tillrätta någon annanstans.

Det är ju inget fel med människor som kommer från andra församlingar och som inte känt sig hemma där, men risken är överhängande att de börjar “bygga” församling som de alltid gjort, som en kristen sub-kultur i förhållande till övriga samhället. Vilket gör det än svårare att nå människor som inte tidigare gått i kyrkan.

Mission-shaped Church lösning på det hela går ut på att skapa andra mötesplatser än huvudgudstjänsten. Det betyder inte att man ska sluta satsa på huvudgustjänsten, Cray underströk att man ska satsa ännu hårdare på den med, men att också öppna för nya sammanhang och på så sätt kanske nå nya människor.

Igår morse så kollade jag lite på nyhetsmorgon på TV4. Det var ett inslag som genast fångade min uppmärksamhet och som jag “var tvungen” att se, Lena Einhorn och Sören Wibeck som skrivit var sin bok om Jesus.

Lena Einhorn tror att Jesus och Paulus är samma person och Sören gav inte så mkt uttryck för sin övertygelse, men verkade mer vara inne på att försöka “avmytologisera” Jesus. Vi kristna har ju förstört honom så…

Det störde mig när jag såg det att det var en sådan bild av Jesus man ville sända på långfredagen och ingen som gav någon form av svar på tal på vad de sa. Men sedan vände det hela och blev väldigt bra.

Jenny Berggren Petr?�n (tror hon har ett sådant fashionabelt dubbelefternamn), har kommit ut med en psalmskiva, från vilken hon sjöng två sånger. Men normalt känner man igen henne som den brunhåriga kvinnan i “Ace of Base” (bra band för övrigt!). Hon är kristen och fick lite uttrymme att dela sin tro. Tyvärr minns jag inte riktigt hur hon formulerade sig och vad hon exakt sa. Men hon delade detta med tryggheten i Jesus, man slipper vara rädd för döden och man kan även få slippa vara rädd och orolig för mycket annat i livet, för att Gud ser till att ta hand om en. Man får lita på honom. Hon uttryckte sig betydligt mer kärnfullt och bra än vad jag nyss gjort här och jag kan inte säga annat än att det hon gjorde utan tvekan var det bästa svaret på vad de bägge “experterna” tidigare sa.

Kontentan: Ibland är det inte ett intellektuellt svar som är mest relevant utan ett som är ett uttryck för den kristna tron. Liksom livs levande bevis så att säga.

Jag har precis skummat igenom en artikel av Scot McKnight (som är professor i Religious Studies på North Park University (Chicago, Illinois)).

Det är en bra introduktion över överblick över EC. EC har ju problemet och fördelen att det är så vitt, så det inbegriper så många olika sätt att tänka på, lite som Svenska Kyrkan… Det är bland annat därför jag ser EC som något som skulle passa rätt naturligt in i Svenska Kyrkan. Jag tror vi behöver arbeta mycket medvetet med hur vi ska svara på vår tids frågor, något som gäller i varje tid. Och Svenska Kyrkan har i ärlighetens namn mest gett intrycket av att ligga efter de senaste hundra åren. Likadant är det nu, förre ärkebiskopens inriktning passade nog rätt bra som svar på en del 40-talisters intressen och tankar men hur bra går de egentligen överens med yngre generationer?

Jag tror att det vi i dagsläget kallar för klassisk konservatism och klass liberalism allt mer kommer spela ut sin roll, de är svar på gårdagens moderna fråga: Passar den kristna tron verkligen in i ett modernt förnuftsdrivet samhälle? Frågorna av idag är ofta på andra plan, det är inte så svårt att acceptera en andlig tillvaro, däremot är det svårt att acceptera institutioners id?�er om hur människor ska leva. Man har en misstro gentemot hierarkierna och varför skulle kyrkans representanter har något att komma med till mig?

Där tror jag vi har en stark utmaning, att faktiskt arbeta med människors tilltro till oss, att på det praktiska vardagsplanet dela vår tro med människor inte bara med ord utan också med gärningar. Men inte heller med bara gärningar för då blir det “bara” välgörenhet.

Om det kristna evangeliet är så goda nyheter som vi säger, varför gör vi inte mer av det?